Värstingen från Södertälje, Tommy Hansson, har skrivit ett långt raljerande inlägg om Rasmus Törnblom, förste vice förbundsordförande för Muf. Hansson driver en märklig linje som handlar om att Törnblom skulle ha rökt gräs innan han skrev sin krönika:
Om det hade funnits ett Cheech and Chong (se fotnot nedan)-pris för flummiga debattinlägg utöver det vanliga hade ungmoderaten Rasmus Törnblom varit ett givet val för prisjuryn.
Sedan kommer de, Rasmus Törnbloms fantasier och fantasterier likt ett pärlband visioner framsprungna ur en natts gräsrökande med likasinnade ungmoderater och förmodligen en eller annan center- och miljöpartist.
Pippi Långstrump blir i Rasmus Törnbloms pårökta vision någon som inte ansattes av Prussiluskan utan en Pippi ”som i stället hyllades, beundrades och fascinerade (sic) sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik sitt egna sätt”.
Självklart ska det raljeras om ensamkommande flyktingbarn också. Så djävla tröttsamt med det här skitsnacket. Hjärtlöst.
Om vi botaniserar vidare bland de törnblomska marijuanaångorna finner vi att pojken Rasmus, han som gick på luffen med Allan Edwall i en känd film, i en nutida Lindgren-berättelse skulle heta Sinan och vara ”ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Komplett då med Muhammed-skägg och 30-årskris, kan man tänka.
Huvudgreppet är dock att påstå att Törnblom är ”pårökt”
Vi på Saltkråkan kommer enligt vår pårökta Rasmus att kunna återfinnas ”var som helst i Medelhavets övärld”, detta tack vare ”fri rörlighet och ekonomisk tillväxt”.
Vad har då Törnblom skrivit för att göra sig förtjänt av detta solklara förtal? Jo Törnblom har skrivit ett debattinlägg där han resonerar kring hur Astrid Lindgrens sagor kunnat se ut idag:
Om en kille i Lönneberga som inte heter Emil utan Samir och som, när han var barn, var stökig, hittade på upptåg och hyss och som när hans pappa skällde tog sin tillflykt till fotbollsplanen. Att den stökiga pojken, precis som Lönnebergas Emil, skulle sluta som kommunalråd i Hultsfred var knappast någonting som Lönnebergaborna skulle kunnat tro.
Om Ronja, som inte fann sin tids ifrågasatta och ibland förbjudna kärlek hos Birk utan hos Ylva. Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.
Så kan det gå om man ”fuckar” med SD:s nationalromantiska och verklighetsfrånvända bild av Sverige…