Vi känner alla till det där scenariot där en politiker utbrister i ”jag vill inte kommentera enskilda fall”. De som stör sig på det borde bli smått förtjusta över hur Sverigedemokraterna i Krokom valt att agera på sista tiden. Östersundsposten skriver den 11/1 om hur en sjuttonårig pojke riskerar att utvisas till Tanzania. Ett land som han helt saknar en relation till. Pojken säger såhär till tidningen:
Jag förstår inte varför jag ska utvisas till ett land som jag aldrig tidigare besökt och där jag inte känner någon. I mitt hemland Somalia dödades min far i kriget och tillsammans med min mor flydde jag via Mozambique till Sverige. Men min mamma och jag kom ifrån varandra och jag kom ensam till Svenstavik där jag nu känner mig hemma och vill stanna.
SD Krokom skriver dagen efter ett långt (lågt) inlägg om artikeln. Vi möts av de sedvanliga sverigedemokratiska invändningarna. Invandrare ljuger, media ljuger och resten får betala kalaset. Vi har hört den förut. SD Krokom verkar dock inte reflektera över det osmakliga i att kommentera ett ännu icke avgjort ärende med udden riktad mot en enskild (ännu ej myndig) person:
När vi läser ett sådant reportage, vi kan kalla det ”snyftartikel”, väcks numera en klart motiverad osäkerhetskänsla hos oss. Starka tvivel, rent ut sagt. Får vi svenska tidningsläsare hela bilden relaterad för oss? Finns det osagda sanningar, halvsanningar och/eller lögner i artikeln?
För en oinformerad, och djupt in i den politiska korrektheten invaggad, svensk väcker reportaget mest troligt endast medömkan och ”moderskänslor”. Hur kan Migrationsverket bete sig på ett så fruktansvärt inhumant sätt? En ung man, med en ”försvunnen” mamma och en död pappa skall utvisas, och dessutom inte ens till sitt hemland! Indignationens vågor rullar höga…
Här följer några exempel på varför vi, även denna gång, tvivlar starkt på att media gett oss en nyanserad bild av fallet.
Vad är det då för exempel som vi bjuds på? Vad är det för dolda fakta som ska få oss att tvivla på pojkens berättelse?
Idag kan man dock flyga reguljärt till Mogadishu, så det finns andra flyktalternativ än att ta sig till det kulturellt så främmande Sverige.
Vi vet inte riktigt hur vi ska läsa den där meningen. Men man börjar ju onekligen fundera på hur det skulle vara att sätta sig på ett plan till Mogadishu. Utrikesdepartementet skriver såhär om Somalia:
Somalia anses som ett av världens farligaste länder att vistas i. Utrikesdepartementet avråder med anledning av säkerhetsläget sedan länge från alla resor till Somalia (inkl. från de norra regionerna Somaliland och Puntland). Utrikesdepartementet uppmanar även de svenska medborgare som befinner sig i Somalia att lämna landet. Avrådan gäller tills vidare.
Inte Gran Canaria direkt? Men upp till bevis nu anonyma SD skribent! Boka en charter! Vår anonyma bloggare fortsätter sin lilla expose i misstänkliggörande med att referera till ”exempel”.
Här följer ett exempel; en person söker tillstånd att invandra till Sverige som anhöriginvandrare, och gör det via en svensk ambassad. Givetvis(95 % av de asylsökande) saknar personen giltiga id-handlingar och anknytningspersonen i Sverige har heller ingen försörjningsplikt. För någon sådan existerar inte för de som fått uppehållstillstånd som flykting eller av ”skyddsskäl”.
Migrationsverket skriver såhär om Somalia:
Det har under ett par år varit mycket svårt för somaliska anhöriga att förena sig med sina familjer i Sverige. Orsaken är att det inte finns någon statsmakt i Somalia som kan utfärda dokument, t.ex. ID-handlingar, som Sverige godkänner.
Den som bloggar anonymt för SD Krokoms räkning kanske kan passa på att tappa passet under sin charterresa till Mogadishu? Om hen kan ta sig till Sveriges ambassadör för Somalia i Nairobi/ Kenya så kanske semestern i så fall kan avslutas med hemresa också? Det radas självklart upp fler dumheter i inlägget. Tillexempel …
Det är tyvärr väldigt vanligt att de som säger sig vara somalier i verkligheten kommer från de länder som gränsar till Somalia. Vi måste vara medvetna om att det är väl känt i världen, att till Sverige kan man komma och få pengar, ta hit sina fruar(!) och man behöver inte ens arbeta! Ett fullkomligt paradis, om det inte vore för att någon faktiskt måste betala kalaset. Du och jag. Vi skattebetalare. Vi står för notan
Jaha. Var finns bevisen för det påstådda? Och vad har det överhuvudtaget för relevans i ett oavslutat ärende som gäller en sjuttonårig pojke? Man kan lungt konstatera att SD Krokom mer än gärna kommenterar enskilda fall. Ja, man tror sig tydligen utifrån skvaller (skvaller som dessutom gäller helt andra personer) kunna påstå något om det enskilda fallets trovärdighet. Är det verkligen den formen av ”opinionsbildning” folkvalda bör ägna sig åt?
