Joakim Larsson, Sverigedemokraternas ordförande i Tierp, som vi har berättat om tidigare har skrivit det kanske mest dramatiska inlägg vi sett sedan vi startade IRM. Han inleder det med:
Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa.
(Från Wikipedia: ”Via Dolorosa är en pilgrimsvandring i Jerusalem. Ordet betyder ”Smärtans väg” på latin. Via Dolorosa betraktas som den väg som Jesus vandrade med korset upp till Golgata där korsfästelsen ägde rum.”)
Han fortsätter sedan med att kritisera SD:s nolltolerans, något han benämner som ”tankeförbud”. Att ett parti som försöker bli rumsrent och på riktigt få plats i politikens finrum också gör sig av med företrädare som hotar den fasaden, det är kanske inget märkligt för oss. Men för Larsson sticker det i ögonen och det kan vi förstå: Kanske är det han som ryker härnäst? Larsson riktar väldigt skarp kritik mot partiledningen och riktar särskilt udden mot just nolltoleransen:
Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.
Ska vi kanske tolka det här som att Larsson själv tänker lämna partiet innan han riskerar uteslutning? Kanske tänker han göra som någon av sina tidigare partikamrater och gå över till något mer… extremt parti. Ett parti som inte vänder sina gräsrötter och lokala företrädare ryggen i syfte att växa sig större. Ett parti som visserligen är nazistiskt, men de är det iallafall öppet och har således inget behov av en nolltolerans mot rasism och extremism. Nåväl, det återstår väl att se var Larsson tar vägen och vad han hittar på härnäst. Han avslutar iallafall sitt dramatiska inlägg med:
Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.
Vi tycker oss kunna ana en oro inom SD som bara breder ut sig. Åkesson och hans vänner verkar vara skoningslösa i sina försök att putsa SD:s fasad och ingen sitter säker. Frågan är: Hur många sprickor tål egentligen SD?
