Under Almedalsveckan i Visby blev Socialdemokraternas föredetta partiledare, Mona Sahlin, förföljd av medlemmar ur nazistiska Svenskarnas parti. Hon uppfattade situationen hotfull och väldigt obehaglig. Och nu skulle man ju kunna tro att SD:are, som tyvärr också är vana vid hot, skulle visa förståelse för hennes upplevelse. Men se, så är det inte. Det finns åtminstone en Sverigedemokrat som tycker att det kanske var lite töntigt av Sahlin att reagera. Att det kanske var lite onödigt att det hela uppmärksammades i media. Det är åtminstone uppfattningen man får om man läser Tommy Hanssons blogginlägg om saken.
I inlägget jämför Hanssons det Sahlin varit utsatt för, med händelser som Sverigedemokrater varit utsatta för:
Jag skulle tro att Mona Sahlins upplevelse i Visby, hur obehaglig den än tedde sig för henne och hur mycket jag än på grund av deras ideologi avskyr nationalsocialister, är som den bekanta ”pissen i Mississippi” vid en jämförelse.
För alla vet ju att om det någonsin har riktats ett värre hot mot någon annan, då räknas liksom ingenting under den nivån. Eller? Nja. Riktigt så funkar det ju faktiskt inte. Just hot är en sån där sak som upplevs olika av olika människor. Något Hansson också konstaterar själv:
Jag hade själv en liknande upplevelse som den Sahlin säger att hon hade. Vid en promenad i min hemstad Södertälje skrek några uppenbarligen nazianstuckna gentlemän ”rasförrädare” efter mig. Det kändes obehagligt vid tillfället, men efteråt kände jag mig upprymd och litet stolt över att mitt antirasistiska, politiska engagemang tydligen nått fram till företrädare för denna åsiktsriktning.
Budskapet från Hansson är alltså att man ska känna sig smickrad om man blir hotad? Det tycker vi låter ganska dumt faktiskt. Istället borde alla hot tas på allvar – och polisanmälas. Man bör heller inte försöka förminska någons upplevelse vid ett hot, något Hansson gör samtidigt som han antyder att Sahlin kanske fick skylla sig själv:
Så med all respekt för Mona Sahlins obehagliga upplevelse – det har även förekommit uppgifter, vilkas sanningshalt jag inte kan bedöma, om att hon själv startade bråket/kontroversen med nassarna – skulle jag vilja hävda att det hon råkade ut för var en förhållandevis mild variant av de erfarenheter de flesta SDare har av att bli trakasserade och påhoppade.
Självfallet tar Hansson även upp kissgate(läsvärt), något han fortfarande hävdar var ett attentat riktat mot dem av meningsmotståndare:
Och vid min Almedals-vistelse förra året blev den villa, där jag och en partikollega bodde, vandaliserad av för oss okända personer sedan vi lämnat nyckeln i brevlådan som överenskommet och åkt därifrån. Vi hade knappt hunnit komma hem från Gotland innan kommunen och lokalmedia gjorde sitt absolut värsta för att sätta dit oss genom förtal och karaktärsmord för något vi alltså var helt oskyldiga till.
Samtidigt får vi visa viss förståelse för Hansson. Han verkar nämligen inte riktigt kunna skilja på en hotfull situation och en situation när någon reagerar på ett kanske argt, kanske naturligt sätt. Förvirrande? Tja, när han mitt i allt tar upp följande så är det lätt att förvirring uppstår:
Jag har som chefredaktör och ansvarig utgivare för det lokala, SD närstående organet Telgekuriren blivit anmäld bland annat för ”hets mot folkgrupp” på grund av kritiska artiklar riktade mot samhällets islamisering.
Nej, Tommy Hansson. En anmälan för hets mot folkgrupp är inte samma sak som ett hot. Nu har vi iallafall fått det utrett. Och vad gäller att förminska Mona Sahlins upplevelse så hoppas vi att Hansson tänker om. Varför ska någon ta hot riktade mot SD på allvar, när ni inte tar hot mot meningsmotståndare särskilt seriöst?