Under en augustikväll 2012 misshandlades två muslimska kvinnor brutalt utanför ett sjukhus i Malmö, en misshandel som fick stor uppmärksamhet då den anklagade mannen var aktiv i Tryckfrihetssällskapet. Oisín Cantwell på Aftonbladet redogör omständigheterna kring misshandeln:
Två kvinnor i slöja berättade om hur de attackerades och misshandlades, en av dem så allvarligt att hon svimmade, av en man som händelsevis tillhörde kärnan i en islamofobisk organisation.
Hur har ditt liv förändrats? undrar åklagare Linda Rasmusson.
Tolken översätter och den medelålders kvinnan tänker efter innan hon berättar om följderna av överfallet utanför Universitetssjukhuset Malmö en augustikväll 2012.
– Vi kom till Sverige från Libanon 1988. Jag har alltid känt mig trygg här. Nu känns det som att vi muslimer är hatade. Jag vågar inte gå ut längre utan mina döttrar eller min man vid min sida.
Angriparen, berättar hon, var blodig i ansiktet och sprang skrikande och med en sko i handen mot henne. Han slog henne flera gånger i ansiktet, han dunkade hennes huvud i väggen, hon svimmade.
[…]– Jag hatade min slöja efteråt. Men jag har börjat älska den igen.
Hon är säker på en sak: attacken var rasistisk. Det påstår även åklagaren, som argumenterar för att det rör sig om ett hatbrott, vilket juridiskt är försvårande.
Finns det fog för misstanken? Ett halvår innan misshandeln var den medelålders mannen med och grundade Tryckfrihetssällskapet, en förening som med betydande energi driver tesen att muslimer är orsaken till allt elände och som har hyllats av ledande sverigedemokrater.
Han var sällskapets kassör och firmatecknare och lät sin bostadsadress även vara organisationens.
Två månader efter överfallet var han en av arrangörerna då den högerextreme nederländske politikern Geert Wilders höll tal i Malmö.
[…]Han säger att han inte minns att han gick till angrepp. Men några timmar tidigare blev han själv misshandlad av två män ”med arabiskt utseende” då han cyklade hem från en trädgårdsfest.
Är detta sant? Vi vet att han dök upp utanför sjukhuset med blodig näsa. Men hans särbo cyklade ifrån honom då hon tyckte det var pinsamt att han skrek ”hottentottar”, ”hottentottar”, då de passerade ett invandrartätt område. Det finns således inga vittnen till den påstådda misshandeln.
Ett och ett halvt år senare är han optimistisk nog att tro att rätten ska köpa att han egentligen nynnade på en sång av en tysk artist – ”han är lika stor som Lundell” – om just hottentottar.
Som vanligt när det handlar om hatbrott och brott som riktas mot muslimer så rycker Sverigedemokraterna ut - likt en riddare på vit häst -till förövarens försvar, alternativt försöker flytta fokus till allt annat än själva brottet:
Fogelklou påstår att han kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och visst, det är säkert sant. Synd bara att han samtidigt tycks totalt sakna förmågan att prioritera vilken av dessa tankar som är viktigast att fokusera på…
