I Jimmie Åkessons hemstad har Sverigedemokraterna och deras samarbetspartier lyckats hindra kommunen att hissa Prideflaggan. De påstår att de inte vill ha någon politisk flagga. Vi undrar om detta verkligen är den rätta anledningen? Vad kan de ledande i partiet ha för syn när det gäller Pride och hbtq?
Partiets gruppledare Mattias Karlsson visar i den gamla SDU-tidningen Demokraten vad han har för åsikter om Pride och HBTQ. Det är två artiklar numren i okt/nov och december 2000. Om vi börjar med det tidigare numret och med artikeln ”Vem har rätt till barn? Barnens eller gaylobbyns rättigheter i fokus?” så ställer Karlsson frågan om SD är homofober och på det svarar han
Nej, knappast. Anledningen till att vi så kraftfullt tagit ställning mot homoadoptioner är att vi i motsats till de flesta andra ”debattörer” som till exempel riksfjollan, Tasso Stafilides, valt att beakta barnens rättigheter istället för de homosexuellas.
Han räknar sen upp några argument för att då homosexuella inte ska få adoptera barn. Och visst går det säkert att hitta undersökningar som följer hans tes, men dagens forskning visar att homosexuella barn inte far illa. Åkesson kom ju med ett liknande påstående härom året om att barn till homosexuella får identitetsproblem, men blev rättad av SvT:s Faktakoll. Tillbaks till Karlssons text. Han avslutar första artikeln med ett rejält motstånd emot homoadoptioner.
Som jag försökt visa i min artikel finns det alltså inte ett enda vettigt skäl för att tillåta homosexuella att adoptera, Det är inte ens praktiskt genomförbart eftersom inte ett enda land skulle tillåta att barn därifrån adopterades av homosexuella. I vissa hänseenden råder det tydligen sundare värderingar i u-länderna än i Sverige. Att socialister och liberaler trots detta fortsätter att förespråka homoadoptioner är bara ett exempel på deras undfallenhet för gaylobbyn och att de är beredda att gå precis hur långt som helst för att undergräva kärnfamiljens ställning som samhällets norm. De är till och med beredda att offra barnens välbefinnande på sina förvridna ideologiers altare.
I det andra numret heter artikeln ”Queerperspektivet och styrd forskning” och där skriver han
Den alltmer välorganiserade och med det liberal-marxistiska etablissemangets hjälp, alltmer inflytelserika gaylobbyn nöjer sig inte längre med att plädera allmän acceptans för sina sexuella avvikelser. I gayrörelsen fotspår har det nu vuxit fram en nygammal världsåskådning, vilken legitimeras av en forskningsgren kallad queerforskning.
Vidare skriver Karlsson angående forskningen och att den försöker jämställa olika sexuella läggningar och öka förståelsen för de som han kallar ”s.k. avvikande sexuella läggningarna”
I realiteten tycks dock det verkliga syftet vara att underminera heterosexualiteten och balansen mellan könen och därmed försvaga det rådande samhällssystemet och kulturen. Kort sagt förefaller syftet vara att normalisera abnormaliteter genom att göra alla abnormala.
Denna forskning kallar han för idioti och han vill kväva den i sin linda.
Som vi ser känner Karlsson ett starkt motstånd mot både samkönade par och att de ska få adoptera barn och han känner att homosexualitet är ett hot mot de heterosexuella och mot kärnfamiljen. Kanske är det nog så att i SD:s och nationalismens värld behövs Pride fortfarande 2019.
De två numren av Demokraten
